Blog för bloggandets skull

Jag tänkte att jag ska försöka med svenska igen, efter 10 år utomlands, är svenskan inte i toppform, inte för att den var bra innan jag drog utomlands heller.

Så om jag nu skriver några bloggar om saker som inte riktigt har så stor betydelse, det verkar ju som att folk tycker om att läsa om andras liv, även om det inte är ett intressant liv.

Som sagt så bliv jag varslad för inte så länge sedan, och eftersom man inte befinner sig i socialistiska Sverige längre så får man inte några pengar, eller jo, man får två veckors skattefri betalning, men dessa två veckor har de lagt ett tak på £350, vilket var en bråkdel av min normala veckolön. Och ingen A-kassa eller liknande finns det heller. Så då undrar ni kanske varför man vill jobba i London nu är pundet är så svagt?

Det undrar jag också, men nu hände det ju så att jag inte fick en enda dag ledigt. Det finns en massa jobb om man känner rätt personer, och nu verkar det som att jag känner rätt personer, men bara här i London.

Tror inte att jag skulle kunna rulla in till Stockholm igen och fixa ett jobb på en dag, för ett så välkänt företag som Universal Music, där jag får stå och prata med snygga pop stjärnor i hissen. Som Frankie från the Saturdays i förrgår. Inte för att konversationen var av den otroligt stimulerande sorten, men snygg var hon i alla fall.

Nu kanske jag ska sluta blogga och jobba för mina pengar också…

Nytt Liv

Jaha då var det dax, företaget jag jobbade för fick eftersmällen av ”lågkonjunkturen” och skar ner. Verkar som att min fd. VD kommer att tappa hela sin bransch snart så kanske det var tur att man åkte i första gallringen. Men tur att man har 9 liv och landar på fötterna. I förra veckan (2 dagar efter jag blev varslad) ringde DDB° (en relativt stor internationell agentur) för lite ”pitch design”. Och på Torsdagen kom ett erbjudande från Universal Music Group, Så nu sitter man här på UMG och kikar efter Stjärnor. Såg Craig David och Girls Aloud i fredags och träffade Holly Valance i Tisdags.

Så denna ”lågkonjunktur” som alla pratar om verkar inte finnas för en design frilansare, så följ mitt råd och lämna jobbet som du lidit igenom för att du var rädd för ”lågkonjunkturen” och jobba med det som du tycker om.

The Team

Som sagt så jobbar jag för ett företag som heter ”The Team” (yeah bra namn, eller hur), i alla fall så anställdes jag av The Team för några år sedan som en Grafisk Designer, men när de fick reda på att jag jobbat med webb så blev det inte så. Så istället har jag spenderat min tid på tråkiga webbsidor för den engelska staten, och psuedo-statliga företag. Men även videos och animationer, som t.ex några banners för NHS:

Perspektiv

I helgen fick jag lite perspektiv, jag gick runt och surade över en kapad budget för ett rik media projekt för NHS (National Health Serivice), och att min dator inte funkar ännu, och att livet är allmänt orättvist etc.

Jag stöter då ihop med min granne när jag ska gå och köpa lite bröd på morgonen (vi shoppar alltid fel, vi shoppar på måndagar eller tisdagar så när helgen kommer och vi kan äta lite gott har vi ingen mat kvar att äta!), han jobbar på London Zoo, och brukat alltid ha lite konstiga så djur med sig hem för att ta hand om då och då. Men på senaste tiden har jag sett honom vandra runt sent på nätterna ensam.

I alla fall så börjar vi prata, han är inte våran granne utan hans mor är det, men han har bott med henne sedan 2002 då hans far dog, och tagit hand om henne, hon är fortfarande deprimerad och tycker inte om att lämna huset. Men under åren har han sakta men säkert börjat få henne att komma på promenader och göra saker ute, men för 6månader sedan fick hon obotlig cancer, så han har nu tagit 6 månaders obetald ”semester” för att ta hand om sin sjuka mor.
Om nu detta inte var nog, så dog hans bror i förra månaden av en hjärnblödning, och hans mor gör nu inget annat än att stirra ut genom fönstret.

Vad gör man när ens granne som man knappast känner släpper en bomb som denna kl 9 på Lördags morgon?

I alla fall så har denna depressiva historia fått mig att se mina problem med lite perspektiv, är inte detta en trevlig historia att lästa en Måndag morgon.

Billig teknologi och nördiga intressen

Jag har ett litet problem jag tycker om att köpta tech, men inte riktigt för att använda mest för att paja verkar det.
Som t.ex en iPhone kopia från Kina, med andriod OS. Men såklart fick jag inte min kopia utan en kopia av en kopia med nått slags Java OS. Jag kunde nog ha skickat tillbaka telefonen men, istället har jag nu börjat hacka lite i den och jag tror att jag kan installera android på den.

I samma veva så har jag installerat om min Asus Eee 701 med Ubuntu, dåligt val eftersom WiFi inte funkade längre, så jag provade Moblin, men nej det installerade inte ens, så jag försökte installera om Xandros, men nånting gick fel. Så nu har jag en halvfungerande netbook, Typiskt!

Men det slutar inte där, jag beställde en ny arbetsdator, för den här börjar låta lite rostigt, jag gick fullt ut med en intel i7 processor med Workstation moderkort och Quadro FX grafikkort, skit mycket RAM minne och SSD hårdiskar. Men när jag nu slår igång den så (tror jag) överhettar den. Så idag sitter jag här och väntar på att DHL ska plocka upp datorn för reparation hos pcspecialists.

Vad gör man? verkar som att teknologi gudarna är emot mig…

Kanske jag ska omfamna den digitala revolutionen

Under de senaste årtiondet har jag indirekt och direkt jobbat med webben, man jag har aldrig rickigt tyckt om den. Men kanske det nu är dags att ta itu med mitt ogillande av webben. För tillfället jobbar jag för en interaktive bransch av en multidisciplinär kreative agentur in London (theteam), mitt lilla team är ungefär 22 personer som bara jobbar, och kanske 130 andra personer på våran våning som jobbar med branding, internalcomms, marcomms och events, så mängden buzzwords som flyger runt är ganska stor. Det är rätt lätt att bli lite avtrubbad.

Häromveckan så kom min lilla systerdotter över, hon ska fylla 12 i höst, hon var verkligen inpluggad i den virtuella världen och måste ha tillgång till en lapptopp minst 30min om dagen för att kolla sin status och mejl. Och även min 60 åriga far, loggar in på diverse sociala nätverk, mest bara för att kunna se bilder på sina barnbarn.

Så alla dessa webbsidor som jag har producerat under åren används faktiskt, för ont eller gott, så det kanske är lika bra att jag börjar använda mediet som jag jobbar med. Kanske kan jag med mina utopiska idéer nå någon och långsamt ändra världen till något bättre, eller bara skrika lite i den digitala världen.