Storlek


Häromkvällen så hade jag bärs med några gamla arbetskamrater och en av dem säger helt plötsligt ”min tjej har H kupor”, ”jaha” säger vi, vad mer säger man?
Det verkar som att massmedia har börjat proppa in underklädes nummer i våra huvuden, när jag var liten fans det a,b,c och skitstort!

Och nu handlar det om det som är större än skitstort!, Böcker som den stora bröst boken, och stora penis boken flyger av hyllorna, på förra jobbet hade några av utvecklarna en liten vadslagning om en av projekt ledarnas bh-storlek (70E har jag nu fått veta). En tjej kompis berättar om sin pojkväns monster snabel, vill jag verkligen veta det? (nej), På tv visar BBC ”dokumentärer” om ”World Biggest Penis” och ”My big Breasts and Me

Nog för att jag kommer nog ihåg de flesta måtten på mina ex. Mesta bara för att jag brukade köpa kläder till dem dock, speciellt till en tjej eftersom det var lättare att köpa hennes storlek i England, jämfört med Norrland.

Det verkar också som om underkläder är det nya att göra tv program om, si och så många kvinnor har fel storlek, och överallt får höra, ”men jag har ju alltid haft 80C, och så helt plötsligt så plockar denna kvinna fram en 70F, och den sitter så skönt”. Är det så att folk bara har varit ignorant eller har bh-storlekar blivit mindre.

Men ibland kan jag förstå att det är en djungel där ute när det gäller kup storlekar etc, ett ex till mig hade G kupor (60G) och de var inte lika stora som herrmagasins modellernas, som nu berättar för alla att 28H modellen Boufhal är höger politiker, eller att 32G Pinder tycker inte om en viss politiker, lagom färgat 🙂

Blogga på Lokaltrafik

Har just installerat en svensk mod på min HTC hero vilket ger mig en svensk keyboard och lexikon. Så nu kan jag blogga ”on the go”. Inte för att London tågen ger särskilt mycket blogg inspiration. Annat än att prata om mannen som luktar av gammal curry och har en gulnande skjorta på sig. Eller tjejen med den korta kjolen som visar trosorna och det mesta av sina troligtvis opererade ballong bröst.

Det sitter även en massa män i generiska blåa kostymer, troligtvis köpta på m&s rea) och läser the Sun, de verkar mest läsa på sida tre, och titta sig smått nervöst omkring.

Men idag är inte de vanliga grovt sminkade tonårs tjejerna här, som pratar om hur långt de gått med en kille och hur pinsamt det var när de inte hade string trosorna på sin förra dejt.

Blog för bloggandets skull

Jag tänkte att jag ska försöka med svenska igen, efter 10 år utomlands, är svenskan inte i toppform, inte för att den var bra innan jag drog utomlands heller.

Så om jag nu skriver några bloggar om saker som inte riktigt har så stor betydelse, det verkar ju som att folk tycker om att läsa om andras liv, även om det inte är ett intressant liv.

Som sagt så bliv jag varslad för inte så länge sedan, och eftersom man inte befinner sig i socialistiska Sverige längre så får man inte några pengar, eller jo, man får två veckors skattefri betalning, men dessa två veckor har de lagt ett tak på £350, vilket var en bråkdel av min normala veckolön. Och ingen A-kassa eller liknande finns det heller. Så då undrar ni kanske varför man vill jobba i London nu är pundet är så svagt?

Det undrar jag också, men nu hände det ju så att jag inte fick en enda dag ledigt. Det finns en massa jobb om man känner rätt personer, och nu verkar det som att jag känner rätt personer, men bara här i London.

Tror inte att jag skulle kunna rulla in till Stockholm igen och fixa ett jobb på en dag, för ett så välkänt företag som Universal Music, där jag får stå och prata med snygga pop stjärnor i hissen. Som Frankie från the Saturdays i förrgår. Inte för att konversationen var av den otroligt stimulerande sorten, men snygg var hon i alla fall.

Nu kanske jag ska sluta blogga och jobba för mina pengar också…

Perspektiv

I helgen fick jag lite perspektiv, jag gick runt och surade över en kapad budget för ett rik media projekt för NHS (National Health Serivice), och att min dator inte funkar ännu, och att livet är allmänt orättvist etc.

Jag stöter då ihop med min granne när jag ska gå och köpa lite bröd på morgonen (vi shoppar alltid fel, vi shoppar på måndagar eller tisdagar så när helgen kommer och vi kan äta lite gott har vi ingen mat kvar att äta!), han jobbar på London Zoo, och brukat alltid ha lite konstiga så djur med sig hem för att ta hand om då och då. Men på senaste tiden har jag sett honom vandra runt sent på nätterna ensam.

I alla fall så börjar vi prata, han är inte våran granne utan hans mor är det, men han har bott med henne sedan 2002 då hans far dog, och tagit hand om henne, hon är fortfarande deprimerad och tycker inte om att lämna huset. Men under åren har han sakta men säkert börjat få henne att komma på promenader och göra saker ute, men för 6månader sedan fick hon obotlig cancer, så han har nu tagit 6 månaders obetald ”semester” för att ta hand om sin sjuka mor.
Om nu detta inte var nog, så dog hans bror i förra månaden av en hjärnblödning, och hans mor gör nu inget annat än att stirra ut genom fönstret.

Vad gör man när ens granne som man knappast känner släpper en bomb som denna kl 9 på Lördags morgon?

I alla fall så har denna depressiva historia fått mig att se mina problem med lite perspektiv, är inte detta en trevlig historia att lästa en Måndag morgon.

Billig teknologi och nördiga intressen

Jag har ett litet problem jag tycker om att köpta tech, men inte riktigt för att använda mest för att paja verkar det.
Som t.ex en iPhone kopia från Kina, med andriod OS. Men såklart fick jag inte min kopia utan en kopia av en kopia med nått slags Java OS. Jag kunde nog ha skickat tillbaka telefonen men, istället har jag nu börjat hacka lite i den och jag tror att jag kan installera android på den.

I samma veva så har jag installerat om min Asus Eee 701 med Ubuntu, dåligt val eftersom WiFi inte funkade längre, så jag provade Moblin, men nej det installerade inte ens, så jag försökte installera om Xandros, men nånting gick fel. Så nu har jag en halvfungerande netbook, Typiskt!

Men det slutar inte där, jag beställde en ny arbetsdator, för den här börjar låta lite rostigt, jag gick fullt ut med en intel i7 processor med Workstation moderkort och Quadro FX grafikkort, skit mycket RAM minne och SSD hårdiskar. Men när jag nu slår igång den så (tror jag) överhettar den. Så idag sitter jag här och väntar på att DHL ska plocka upp datorn för reparation hos pcspecialists.

Vad gör man? verkar som att teknologi gudarna är emot mig…

Kanske jag ska omfamna den digitala revolutionen

Under de senaste årtiondet har jag indirekt och direkt jobbat med webben, man jag har aldrig rickigt tyckt om den. Men kanske det nu är dags att ta itu med mitt ogillande av webben. För tillfället jobbar jag för en interaktive bransch av en multidisciplinär kreative agentur in London (theteam), mitt lilla team är ungefär 22 personer som bara jobbar, och kanske 130 andra personer på våran våning som jobbar med branding, internalcomms, marcomms och events, så mängden buzzwords som flyger runt är ganska stor. Det är rätt lätt att bli lite avtrubbad.

Häromveckan så kom min lilla systerdotter över, hon ska fylla 12 i höst, hon var verkligen inpluggad i den virtuella världen och måste ha tillgång till en lapptopp minst 30min om dagen för att kolla sin status och mejl. Och även min 60 åriga far, loggar in på diverse sociala nätverk, mest bara för att kunna se bilder på sina barnbarn.

Så alla dessa webbsidor som jag har producerat under åren används faktiskt, för ont eller gott, så det kanske är lika bra att jag börjar använda mediet som jag jobbar med. Kanske kan jag med mina utopiska idéer nå någon och långsamt ändra världen till något bättre, eller bara skrika lite i den digitala världen.