Låt oss se om denna blogg är 2.0

Jag vet att webb 2.0 är lite ute nu, men jag ska åtminstone tvåpunknolla den innan den blir 3.0.

Det här inlägget borde nu bli twittrat och facebookat per automagi tack var två enkla plugins som tog 10min att konfigurera : WpBook och Twitter Tools.

När man jobbar inom webb och IT blir man ofta lite avtrubbat när det kommer till 2.0, det är ju mest bara buzzwords för kunderna att höra: ”Jo, såklart att du måste ha en Facebook app och en iPhone app, hur ska folk annars veta att du existerar”  (detta kommer efter att man har förklarat deras nya Brand Values och hur traditionellt gammaldags de måste vara)

Men nu är det så att jag numera vill att folk ska läsa min blogg om allt och inget (mest inget) eftersom att jag kommer att försvinna från all annan kontakt i 9 månader då jag ska resa runt sydamerika och ta det lugnt. Och för att de ska funka ”måste” jag använda mig av diverse API:er som Facebook, Twitter, Amazon och bit.ly m.m

Topblogging that’s big business!?


Blogganded i Sverige är Big Business, så nu har vi inte bara C-kändisar från dokusåpor utan bloggare också.

Nog för att Aftonbladet inte är känt för sin topp journalistik men hur lågt kan man sjunka?

Bryr sig verkligen en vettig människa i Sverige om dessa två tragiska småtjejers bloggkrig?

Jag menar den där Kisses blogg verkar ju vara en av de mest ointressanta bloggar jag någonsin sett (tror till och med att min blogg är mer intressant): http://www.kissies.se/?p=9359

Och vem är denna Jackie Ferm? http://jackieferm.nu/

Äh, jag tror jag gjorde ett smart drag, när jag flyttade ifrån Sverige.

Bloggande

Min kompis Magnus Bråth, jobbar (och lever) med SEO, och han har nu uppmärksammat mig om vilken business det är med bloggar i Sverige, så jag har nu registrerat med på blogportalen.se (http://bloggportalen.aftonbladet.se/BlogPortal/view/BlogDetails?id=88183) för att se vad som händer, troligtvis inget. För jag skriver ju egentligen inte om nånting och ingen läser detta förutom jag, detta är i stortsätt som en dagbok som inte är låst, om någon rammlar in på sidan kanske de läser lite så blir jag glad men vem vill veta vad jag åt till frukost i morse (brunt bröd med brie och Kalles kaviar).

Vem vet jag startar kanske upp min normala sida (http://www.jimlundblad.com) snart, den har ju varit nere i typ 4 år nu som en slags blog, jag har i alla fall aggregerat all möjligt som xml, csv etc. Så jag kan plugga in till drupal kanske.

Eller kanske jag ska starta en frukost blogg, nog för att det kommer bli lite repetetivt men kanske like upplysande som den mest tråkiga bloggen där ute.

Blogga på Lokaltrafik

Har just installerat en svensk mod på min HTC hero vilket ger mig en svensk keyboard och lexikon. Så nu kan jag blogga ”on the go”. Inte för att London tågen ger särskilt mycket blogg inspiration. Annat än att prata om mannen som luktar av gammal curry och har en gulnande skjorta på sig. Eller tjejen med den korta kjolen som visar trosorna och det mesta av sina troligtvis opererade ballong bröst.

Det sitter även en massa män i generiska blåa kostymer, troligtvis köpta på m&s rea) och läser the Sun, de verkar mest läsa på sida tre, och titta sig smått nervöst omkring.

Men idag är inte de vanliga grovt sminkade tonårs tjejerna här, som pratar om hur långt de gått med en kille och hur pinsamt det var när de inte hade string trosorna på sin förra dejt.

Blog för bloggandets skull

Jag tänkte att jag ska försöka med svenska igen, efter 10 år utomlands, är svenskan inte i toppform, inte för att den var bra innan jag drog utomlands heller.

Så om jag nu skriver några bloggar om saker som inte riktigt har så stor betydelse, det verkar ju som att folk tycker om att läsa om andras liv, även om det inte är ett intressant liv.

Som sagt så bliv jag varslad för inte så länge sedan, och eftersom man inte befinner sig i socialistiska Sverige längre så får man inte några pengar, eller jo, man får två veckors skattefri betalning, men dessa två veckor har de lagt ett tak på £350, vilket var en bråkdel av min normala veckolön. Och ingen A-kassa eller liknande finns det heller. Så då undrar ni kanske varför man vill jobba i London nu är pundet är så svagt?

Det undrar jag också, men nu hände det ju så att jag inte fick en enda dag ledigt. Det finns en massa jobb om man känner rätt personer, och nu verkar det som att jag känner rätt personer, men bara här i London.

Tror inte att jag skulle kunna rulla in till Stockholm igen och fixa ett jobb på en dag, för ett så välkänt företag som Universal Music, där jag får stå och prata med snygga pop stjärnor i hissen. Som Frankie från the Saturdays i förrgår. Inte för att konversationen var av den otroligt stimulerande sorten, men snygg var hon i alla fall.

Nu kanske jag ska sluta blogga och jobba för mina pengar också…

Kanske jag ska omfamna den digitala revolutionen

Under de senaste årtiondet har jag indirekt och direkt jobbat med webben, man jag har aldrig rickigt tyckt om den. Men kanske det nu är dags att ta itu med mitt ogillande av webben. För tillfället jobbar jag för en interaktive bransch av en multidisciplinär kreative agentur in London (theteam), mitt lilla team är ungefär 22 personer som bara jobbar, och kanske 130 andra personer på våran våning som jobbar med branding, internalcomms, marcomms och events, så mängden buzzwords som flyger runt är ganska stor. Det är rätt lätt att bli lite avtrubbad.

Häromveckan så kom min lilla systerdotter över, hon ska fylla 12 i höst, hon var verkligen inpluggad i den virtuella världen och måste ha tillgång till en lapptopp minst 30min om dagen för att kolla sin status och mejl. Och även min 60 åriga far, loggar in på diverse sociala nätverk, mest bara för att kunna se bilder på sina barnbarn.

Så alla dessa webbsidor som jag har producerat under åren används faktiskt, för ont eller gott, så det kanske är lika bra att jag börjar använda mediet som jag jobbar med. Kanske kan jag med mina utopiska idéer nå någon och långsamt ändra världen till något bättre, eller bara skrika lite i den digitala världen.